Never surender

Vaknade typ halv nio idag av att Lokis låg vaken och jollrade för sig själv. Kunde inte låta bli att ligga och titta på honom, jag blir så lycklig varje gång han ler för mig.

Han har även börjar ge ifrån sig riktiga skratt, då skrattar jag så jag gråter. 

Hur kan man älska en liten människa så mycket? 

Jag har precis gett han mat och nu sussar han sött en liten stund. Skulle behöva städa men jag orkar inte så jag struntar i det. Ska lägga mig bredvid Loke och sussa med honom.

Det är ju värsta snöovädret ute, jag som hade tänkt gå en promenad eller nått.

Jag måste verkligen börja träna kroppen nu, känner fortfarande av förlossningen, speciellt i mitt bäcken. Det kan göra jävligt ont ibland, men det tar ju ett tag att läka ihop.

Ikväll ska vi kanske åka till Peppes syrra eller om vi gör det i morgon, vi får se. 

Peppe är inte speciellt pigg, han är nog lite sjuk. Men han åkte ändå och jobbade idag, duktiga killen. Men det blir nog en riktig mys helg.

NU blir det mys med Lokis!